En liten elefant

Som deckarförfattare dansar jag inte med de stora elefanterna. Långtifrån. Jag förekommer inte på helsidesuppslag i de mest lästa dagstidningarna. Inte heller kvalificerar sig mina böcker till de allra mest åtråvärda platserna på försäljarnas topplistor. Jag brukar inte sitta i TV-sofforna och berätta om hur jag får mina idéer eller om hur jag syr ihop intrigerna. Visst – min andra bok toppade load2hears lista över flest sålda ljudböcker i deckargenren 2009, men det berodde antagligen på att den salufördes genom en kampanj som gick ut på att man fick betala i princip vad man ville (dock ett lägsta minimibelopp). Och visst brukar böckerna under lång tid ligga etta på Sambibliotekets utlåningslista – härnösandsborna vill gärna läsa om ond, bråd död i sin egen stad, det kan man ju förstå. En och annan i vårt avlånga land köper dem också. Men som sagt: till de stora elefanterna hör jag inte!

Skulle jag vilja det, då? Är det någon som tror mig om jag säger nej? Jo, självklart vore det roligt om upplagan blev större. Naturligtvis vore det kul om böckerna hamnade direkt på topplistorna. Och kronorna rullade in i börsen För det är väl det som gäller? Eller?

Det mest fantastiska är faktiskt när jag får kontakt med läsare som menar att jag räddat deras helg eller, vilket förhoppningsvis kan tolkas som något positivt, förstört deras nattsömn. När jag läser en recension där tyckaren ifråga uttrycker att hon är väldigt glad över att äntligen ha upptäckt mig. Eller när en bloggare menar att mina böcker står sig mycket väl i jämförelse med de mest kända deckarförfattarnas alster eller när jag pratar med någon som säger att de väntar otåligt på nästa bok. Då uppfylls jag av en mäktig känsla som gör att jag inspireras att fortsätta skriva om vad mina uppdiktade personer kan råka ut för. Då spelar det egentligen ingen roll att jag bara är – en liten elefant.

Annonser
Det här inlägget postades i Blogginlägg. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till En liten elefant

  1. Ritva Nordin skriver:

    Kära Annika
    Hys ingen sorg: de små elefanterna är ju gulligast, och bär framtiden i sina påhittiga snablar. Trumpeta på bara!

  2. annikasjogren skriver:

    Tack för dina alltid uppmuntrande ord, Ritva! Jag ska tuta i snabeln allt vad jag kan så kanske jag överröstar de andra! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s